Don´t walk away in silence

Igår fick jag äntligen den julmat som jag sedan många dagar tillbaka längtat efter. Inte för att jag är en sådan som äter allting, knappt ens hälften, men på något sätt så lyckades jag bli lockad i år. Men till min stora besvikelse så svek min mage mig efter andra omgången mat, och då hade jag inte ens lyckas fylla halva tallriken första gången. Så det blev till att slänga in tallriken i diskmaskinen, låta magen lugna sig och sedan roffa åt sig utav chokladen som stod så vackert framdukat framför soffan. Gottgott! Kalle Anka kändes roligare än vanligt, på något sätt lyckades jag slo mig till ro och utan att tänka:  "Åhh gud vad tråkigt" om varje avsnitt. Tro nu inte att jag brukar hoppa över Kalle Anka bara för det, det är faktiskt så att jag följer det slaviskt varje år! Jag missade "Kan du vissla Johanna" i år igen, SUCK! Jag som verkligen gillar det. Jag fick fina klappar och de andra verkade vara nöjda med sina också. Pappa var däremot lite ledsen över att han inte fick igång sin dator, hur kan man glömma sin nätverksnyckel gång på gång? Men det ska fixas imorgon. Nu är jag lite uttråkad så Marie ska hämta mig så ska jag följa me henne till Lund som sällskap. Imorgon ska vi handla inför
Åre och på lördag åker vi norrut, ÄNTLIGEN!
God-fortsättningskramar från mig

Pendlare finns i alla åldrar. Kvinnor, män, studenter och skolungdomar. De kan tyckas vara väldigt olika, men har trots allt en hel del saker gemensamt:


-De kommer gående nedför trapprna med en metro i högsta hugg.
-De ska alltid komma först på tåget (här råder djungels lagar, de knuffas om detta får de att komma på fortare!).
-Deras suckar hörs högt ut över alla andras när tåget är försenat.
-De snor åt sig de bästa platserna.
-De sätter gärna sin väska på platsen bredvid så att de slipper ha det trångt vid benen (och såklart lockas de utav möjligheten att blockera en plats för någon annan).
-När de väl satt sig på bästa stället med så mycket space som möjligt, sliter de upp sin metro, läser den hastigt, lutar sig tillbaka och somnar (helst med öppen mun så att andedräkten kan ta kol på en eller annan som olyckligtvis hamnat i närheten).
-När det är dags att gå av upprepas samma "knuffprocedur", som om enbart de som kommer ut först, överlever.
-Och sist men inte minst, de är bittra! Inte kan man förvänta sig ett leende eller ett lyft på väskan bredvid som talar om att, "sätt du dig här". Nej, tvärtom frågar du om det är ledigt bredvid så pustar de till och mumlar ett "mm.. visst". Mycket välkomnande..


Och visst kan man gå och irritera sig på detta, tills man upptäcker att man själv är en utav dem, en bitter pendlare.