Utveckling.
I och med att jag skriver detta inlägg så tar jag risken att bli för personlig i bloggen. Men det skrämmer mig inte. Jag har en del funderingar som jag känner för att skriva ner och då blir det helt enkelt så. I varje fall så handlar detta om uppväxttiden. Jag har sedan i lördags, efter att jag samtalat med min mormor funderat över varför man får ett visst beteende när man är liten och hur mycket det påverkat mig i hur jag utvecklats. Har det beteende jag hade som barn någon grund i hur jag tycker och tänker idag?
Jag fick alltså reda på att jag som liten inte ville visa känslor. Jag sprang och gömde mig när jag slog mig, blev arg eller bara allmänt ledsen. Kan detta hänga ihop med att jag som idag är nitton år gammal har svårt för att be om hjälp och egentligen avskyr att visa mig svag? Finns det någon chans att jag kommer ifrån detta eller är det så jag är formad och så jag därför kommer att förbli? Jag försöker bryta mig loss, men hur ska jag finna någon motivation när jag hela tiden faller tillbaka?
Jag fick alltså reda på att jag som liten inte ville visa känslor. Jag sprang och gömde mig när jag slog mig, blev arg eller bara allmänt ledsen. Kan detta hänga ihop med att jag som idag är nitton år gammal har svårt för att be om hjälp och egentligen avskyr att visa mig svag? Finns det någon chans att jag kommer ifrån detta eller är det så jag är formad och så jag därför kommer att förbli? Jag försöker bryta mig loss, men hur ska jag finna någon motivation när jag hela tiden faller tillbaka?
Kommentarer
Postat av: Dennis Camitz
Du formas fortfarande älskling, :) så klart att det går att lösa! Det är ett löfte!
Trackback